Hur ett enda ord – morgonljuset – kan verka så starkt när det placeras på sin exakt rätta plats, är förunderligt. Språkligt en oerhört verkansfull mening, med sin bländande kontrast. Den berörde mig som upplyftande och sann, dessutom.
Vem som formulerat den vet jag inte, men den yttrades i filmen ”The Fountain”, som jag såg på bio igår kväll.
Efter att först fullständigt ha fallit för meningen, inträdde idag en viss skavande invändning mot logiken – morgonljuset kommer ju efter natten, och redan med natten förgås skuggorna, men då till förmån för mörkret. Visst, en mening behöver inte vara logisk för att vara vacker och ha ett bildligt budskap, men jag kände en närmast fullständig perfektion förminskas en smula. Sedan slog det mig att natten ju är jordens egen skugga, som även den i sin helhet hotas av morgonljuset! Då framträdde meningen i en ännu större skönhet – tillägget gjorde påståendet bara bättre: Varje skugga, hur mörk den än må vara, hotas av morgonljuset – förutsatt att man befinner sig på en plats som rör sig, eller att man själv rör på sig.
Må upplysningen vinna och ljuset nå er alla!