Lidingö, våren 1998
Matthias Bolliger
Hemsida

   Framför Dig ligger de första dagarna och veckorna i Uppsala. Det är en betydelsefull tid. Det är under de här dagarna som Du ska välja Din väg. Du ska trampa upp egna spår i nya marker, spår som du sedan troligen kommer att följa länge, kanske rentav hela Ditt liv. Det går fortare än man tror att trampa upp en väg i det nya och obekanta. Det dröjer kanske inte mer än ett par veckor innan de dagligen upprepade stegen har skapat en smal stig. När det väl är gjort, händer det lätt att man följer den utan att tänka efter. Vad som har hänt är att man har valt. Stigen finns där, upptrampad, och det är förunderligt hur svårt det är att sedan lägga sin kurs någon annanstans. Vanan är stark.
   Därför är de kommande veckorna och dagarna, Dina första vid Uppsala universitet, så betydelsefulla. Det är viktigt för Dig, för de Dina och för alla dem som har satsat och trott på Dig, att Du gör det bästa möjliga vägvalet.
   Hur det går till, det kan till slut endast Du själv avgöra. Ingen annan kan råda och vägleda Dig fram till mål. Men redan detta är ett råd: lyssna till Dig själv, till den del av Dig som Du själv uppfattar som den innersta, den centrala, den mest äkta och mest värdefulla - den del som man för hundrafemtio år sedan i högtidliga sammanhang skulle ha kallat "Din genius". Att "följa sin genius", som en av Uppsala universitets allra största, Erik Gustaf Geijer sade, det är att försöka lyssna sig fram till vad man innerst inne, i den egna personlighetens djupaste skikt, finner vara rätt och riktigt.

   Gör det! Var Dig själv under de här först, utslagsgivande dagarna och veckorna. Låt Dig inte ryckas med, som drivved i en vårflod, av alla de starka och nya inflytelser som väller in över Dig under de första uppsalaveckorna: lokaler och miljöer, studiemässiga krav och uppgifter, lärare, kamrater (för att nu inte tala om den gnagande hemlängtan som inte är något att skämmas för - den är fullt normal och rimlig - liksom en känsla av ensamhet och övergivenhet, som kan vara tung att bära på). Unna Dig själv lite tid att tänka efter, sålla och pröva innan Du trampar upp Din egen stig. Försök att skapa ett litet förråd av reservtid och stillhet åt Dig, så att Du inte trampar på utan rastplatser. Låt inte ensamheten och ängslan kasta Dig i armarna på första bästa gäng som är villigt att ta emot Dig och första bästa tidsfördriv som får stunden att gå.
   Dina första uppsalaveckor är en viktig tid. Det betyder bland annat, att det är en farlig tid. Vad som går snett under den tiden är inte lätt att bryta rätt igen. Men också är det en härlig tid. Du är Dig själv på ett nytt sätt, som varken föräldrahem, skola, regemente eller arbetsplats medger. Du är fri, på gott och ont. Det är därför Du också kan välja fel, ifråga om allt från studieväg till bostad och umgänge. Och friheten, med Uppsalas obegränsade möjligheter som bakgrund, är till slut ändå ett härligt ting för "den som frihet rätt kan bära", som det heter i biskop Thomas frihetsvisa.

   Det är många val Du ska träffa. Ingen annan kan göra det åt Dig. Men det finns mer eller mindre förnuftiga sätt att få hjälp vid valen. Man behöver också fasta punkter, som bidrar till att ge överblick över allt Uppsala bjuder och som samtidigt kan skapa lite trygghet och hemkänsla. Här kan Din nation hjälpa dig. Men det finns också annat: föreningar, körer, orkestrar, korridorer, studiegrupper - ja, varför inte stilla och inbjudande bibliotek.
   Låt Dig inte förskräckas av det främmande tilltalsordet recentior. De av Dina kamrater som fått sig en smula latin till livs kan talta om för Dig, att recentior är komparativformen av adjektivet recens, som betyder "nyss anländ, nykommen". I mitt gamla latinska skollexikon meddelas emellertid, att pluralen "recentiores" vanligen betecknar "nutidens eller moderna människor".
   Ni, till vilka denna hälsning är riktad, kan således välja mellan två möjliga beskrivningar av Er själva: antingen är Ni helt enkelt "ännu senare anlända" än de trots sin erfarna uppsyn ganska färska kamrater som kom till Uppsala i fjol, eller också är Ni något betydligt förnämare, nämligen de enda verkligt "moderna människorna" i Uppsala. Alla andra är följaktligen "omoderna människor". Ja, somliga (t ex jag, som nu upplever min åttiosjätte termin vid universitetet) måste i det perspektivet avskrivas som i det närmaste "forntida" eller "urtida" människor.

   Första tentamen... Vi hoppas rentav, att vårt "välkommen" skall sitta i och värma dig ända till våren, till den jäsande (och farliga, minns det!) valborgsmässoaftonen, ja till och med att du skall minnas sommarens välkomsthälsning framåt slutet av maj, då vårbalen med sin något otidsenliga och milt vansinniga elegans - unik för Uppsala - suger Dig med i sina virvlar (om Du har kraft och tålamod att köa Dig två av de eftersökta biljetterna förstås...).

   Du behöver en varm och kraftig välkomsthälsning. För Dig är allting nytt. När jag nyss sade, att det står Dig fritt att välja - att antingen räkna Dig till de mycket gröna eller se dig själv som en företrädare för de enda verkligt moderna människorna - så var det allvarligt menat. Det är så. Det är Ditt privilegium, som fri medborgare i ett fritt gammalt universitet, där sådana som Du i många århundraden (mer exakt 515 år, sedan den 7 oktober, S:ta Birgittas dag, år 1477, då Uppsala universitet började sin verksamhet) har stått lika fria att ösa ur vetandets brunnar med så många och så stora skopor som de orkade lyfta till munnen. Det var allvarligt menat, men det fanns ett litet leende med också.
   Det ska du ofta stöta på i Uppsala, det lilla leendet. Det är inte illvilligt, tro inte det. Det är bara en smula erfaret. Det finns ett moment av upprepning i den så kallade eviga ungdomens stad. Termin följer på termin. Du svarar för ungdomen, leendet har med evigheten att göra.
   Det kan nämligen hända, om Du väljer att betrakta Dig själv och Din årgång som de enda verkligt moderna människorna, och alla andra som ett slags fornlämningar, att du plötsligt - i någon bok, i en föreläsning, vid en seminarieövning - upptäcker att det där mycket moderna har någon tänkt förut, kanske till och med formulerat ännu bättre än Du, kanske rentav för ganska länge sedan. Det är ingen skam att upptäcka sådant. Tvärtom. Att återfinna det bästa man vet eller tror sig veta hos de bästa man råkar är inte någon skam, det är en heder.

   Ännu en gång välkommen och lycka till!

   Stig Strömholm