30 sekunders dissonans av Johann Sebastian Bach (1685-1750)  (Hjälp! Hur lyssnar jag?)

Hur kunde den store Bach skriva över en halv minuts uthållen dissonans? Att höra detta brottsstycke utanför sitt sammanhang är givande, tycker jag. När man hör kören och flöjterna sjunga över stråkarna mitt i A-durmässans (BWV 234) Kyriesats låter det helt naturligt. Linjerna går ihop på slutet. Vi vet ju det. Bach knyter samman sin väv. Det måste låta så här. Och texten: "Christe eleison". "Kriste, förbarma dig!" Vad betyder det? -- Jag skulle verkligen vilja göra den där resan ut i universum och höra vad invånarna på den avlägsna planeten har att säga om saken.

Lyssna igen! Är inte bara det faktum, att det är en kör som sjunger, en enastående manifestation av mänsklighet?

Och sen kan man landa i att det var Gächinger Kantorei och Bach-Collegium Stuttgart som en gång på 1900-talet spelade in det här på en LP-skiva. Det kan inte göras igen. Jo, en LP-skiva kanske, men inte just den där tolkningen, de rösterna, den rörelsen som dirigenten gjorde i just den stunden. Tidsandan. Ögonblicket i historien. Det går inte. Det är sorgligt, men också en lättnad. Inspelningen är inte tekniskt perfekt, framförandet är en aning gammalmodigt och inte särskilt likt senare tids mer medvetna tolkning av barockmusik, som jag ju normalt tycker om. Ändå älskar jag den här inspelningen. Christopher, en engelsman som hade en second-handkällare på Östermalm i Stockholm, skänkte den gamla LP-skivan till mig. En juvel, en älsklingsskiva! Ett tyst tanke av tacksamhet till Christopher. Till och med det svaga bruset och störningsljuden från grammofonpickupen är mänsklig historia.

Här kan du lyssna på två hela satser ur denna korta mässa:

Johann Sebastian Bach, ur Messe A-dur BWV 234

I Kyrie (9'21) (med brottsstycket ovan vid 6'26) (3,8 MB)

IV Qui tollis peccata mundi (7'17) (sopran-aria: Elisabeth Speiser) (2,9 MB)

Medan jag sitter här vid skärmen och omvandlar "Qui tollis" till datafil, tittar jag på ljudvågen som musiken spelar. Tidssignalen är så oerhört vacker! Så ren, man ser de långsamt skiftande grundtonerna, de perfekta harmonierna med flöjterna, övertonerna och formanterna i sopranens röst, olikheten mellan vänster och höger stereokanal... Vilken produktion, allt från cellistens stråk till ljudteknikerns avvägningar! Och att våra öron kan uppfatta denna simpla våg, med de små ömtåliga hörselhåren i våra örons snäckor, och nervernas elektriska pulser, nervtrådarna som samlas till knippen, ju tjockare ju längre in mot hjärnan de kommer. Och där, längst in... uppstår musiken igen. Men som mer än när den först ljöd: alla associationer den ger upphov till i mitt huvud. I mitt hjärta. Nya varje gång. Fullkomligt, vansinnigt ofattbart!

---

Kommentarer:

1) Det har påpekats för mig att Bachs ackordföljd inte är dissonant. Vad som upplevs dissonant förändras i och för sig mellan epoker. I början av 1700-talet (A-durmässan är ett tidigt verk), då septimackord så smått började accepteras som någotsånär konsonanta och normala, måste det här brottsstycket ha upplevts som rejält dissonant - det är min uppfattning.

2) MP3-kodningen kommer att förstöra den sanna skillnaden mellan stereokanalerna. Den komprimeringsnivå jag valt (56kbps) använder "intensitetsstereo", och det är inte äkta stereo. Det är en medveten kompromiss. MP3-kodningen lär för övrigt förstöra det mesta av skönheten i den synliga tidssignalen. Att ljudet i en MP3:a ändå låter vackert för våra öron är ett litet tekniskt mästerverk i sig.