Den fjärde dagen vattnade jag den igen. Att ständigt upprepa detta: vid samma tidpunkt och på samma sätt, dag efter dag, vattna denna döda, torra växt, måste till slut förändra något i världen, så hade någon i en film sagt det med allvarlig röst, och jag hade leende men med en tår av allvar gett mig in i leken.
Den sjätte dagen vattnade jag den igen. Den hade ju blivit en kär vän, trots sin tystnad.
Den åttonde dagen vattnade jag den igen. Det gjorde jag ju alltid, av manér eller kärlek eller något däremellan, jag vet det knappt själv.
Den tionde dagen vattnade jag den igen. Det var mycket annat jag gjorde också.
Den tolfte dagen vattnade jag den igen. De torra vita grenarna återspeglade solens strålar, inte med någon skarp bild, men med ett diffust ljus.
Den fjortonde dagen vattnade jag den igen. Utan att så ofta tänka vidare på det vande jag mig vid rutinen.
Ömsom levde jag i svartaste sorg, ömsom i enkel glädje, alltid i ensamhet, ömsom i tyngande medvetenhet, ömsom i tankefri sömn. Dagarna blev år.
En av dessa dagar kom jag med vattenkannan. Men redan på håll såg jag att grenarna var översållade av blommor, kvistarna grönskade och himmelsk väldoft fyllde luften.
Bävande gick jag fram och betraktade undret. Förvandlingen var logiskt sett inte möjlig, men jag kunde inte förneka mina sinnen.
Den blommade faktiskt inför mina ögon. Jag var förstummad av skönheten och visste inte vad jag skulle göra nu.