Ur "Jordvagga - Himmelstak" (dikter i urval och kommentarer av författaren själv, 1972):

"Dikter kan liksom människor banta ihjäl sig, det händer oftare. Säg att vi har en hundraordsdikt som upphovsmannen, trött på egen och andras svulst, vill nedbringa till en tiondel. Med luppen går han över texten, stryker småord, biord, reprisord, stryker och stryker i tro att räddningen ligger i asketism. Till sist återstår en handfull legobitar, till exempel: hundnos, gräsklockor, irrande, oändlighet, sitta vid huvudgärd. För strykaren, som känner till det strukna, har återstoden en mening, för oss ter den sig rebusartad. Han vill gärna gå oss till mötes och underlätta läsningen, det ser dessutom tråkigt ut med nyckelorden ställda så där på rad utan rymd omkring och spänning emellan. Han kommer att tänka på de där långa bambustängerna som kineserna lägger över skuldran och bär allt möjligt på, likartat eller motsatt, salt i ena korgen, sött i den andra, bördorna balanserar varandra. Kunde man inte hänga tingord och fragmentariska satser på båglinjer, som därefter kunde korsas till ett sammanbindande mönster? Han började med gräsklockor.

Sedan blev asketen villrådig. Var och hur han än placerade nästa blev det för mångordigt. Egentligen kunde också gräsklockorna strykas. Av dikten hade blivit grafik, streck kunde med fördel ersätta bokstäverna. Nej, ett hjärta kan inte bantas fram. Man kan inte skala sig in till en kärna och samtidigt behålla hela frukten, sinnesytan."